Om Ewy

”Hallo, this is Guerrilla Girls”, sa en släpig röst när Ewy Palm lyfte telefonluren. Signalen, som väckte henne mitt i natten, skulle snart också få upp mängder av svenska kvinnor och konstnärer och sätta igång rader av spektakulära och provokativa feministiska aktioner i början av 1990-talet. 

Men den nattliga signalen hade föregåtts av ett långt, ihärdigt och dagligt detektivarbete. Allt började med att president Mandela och konstnären Ewy Palm våren 1990 samtidigt besökte New York. En dag gick plötsligt bussarna i skytteltrafik till Harlem. Mandela skulle till baptistkyrkan. Palm passade på att ta sig till konstmuseet. Hon skymtade presidentens ryggtavla, men knockades fullständigt av en affischtavla!

-Där var svaret på hela mitt vuxenliv, utbrister Ewy Palm, att jag inte svimmade på fläcken är mig en gåta.

Ewy Palm är konstnär med en mer än tjugoårig lärargärning bakom sig på ”Grundis” och Konstfack i Stockholm. Hon är initiativtagare till tre viktiga kvinnoutställningar på Kulturhuset i Stockholm: Andra hälften av avantgardet 1910 – 40, 1981, Frida Kahlo och Tina Modotti, 1982 samt Guerrilla Girls, 1990. Och en av konstnärerna bakom Vi arbetar för livet, 1980 samt rader av andra kvinnoaktioner. Hon är också en optimistisk aktivist och långdistansare med snille för pedagogik och smak för äventyr!

”Fördelarna med att vara kvinnlig konstnär:” så löd budskapet på affischtavlan som golvade henne i Harlem. Fördelarna beskrevs i korta drag som att kvinnor kan arbeta utan pressen av att ha framgång, finna tillflykt i fyra frilansjobb, välja mellan karriär och moderskap och kanske slå igenom vid fyllda 80! Affischen var signerad Guerrilla Girls, konstvärldens samvete!

-Jag bestämde mig, berättar Ewy Palm, död eller levande, så skulle jag finna de som stod bakom detta! Och hon började leta. Gick gata upp och ner, ut och in i gallerier med en enda tanke i huvudet, ”jag måste hitta Guerrilla Girls”.

Den allra första gången Guerrilla Girls slog till var en vårnatt 1985. Om morgonen var nedre Manhattan fullklistrad av affischer. Texten löd ”Vad har dessa konstnärer gemensamt ?” Under 42 uppradade kända manliga konstnärsnamn fanns svaret: ”De tillåter alla att deras verk visas på gallerier som inte visar mer än 10% kvinnor eller inga alls.” Aktivistgruppen hade bildats något år tidigare som en reaktion mot att Moderna Museet i New York celebrerade sin återinvigning med en stor internationell utställning av samtidskonst. Av de 169 inbjudna var endast 19 kvinnor!

Snabba aktioner, snärtiga affischer, tuff statistik och anonymitet blev Guerrilla Girls signum.

De vände sig emot rasism och sexism. Och slog effektivt hål på myten att verklig talang självklart leder till framgång. Alltid dolda bakom gorillamasker, ibland iförda nätstrumpor, kortkort och sylvassa klackar skakade plötsligt Guerrilla Girls konstscenen.

Anonymiteten, nödvändig för att skydda det egna konstnärskapet mot repressalier, fungerade så effektivt att Ewy Palms sökande förblev resultatlöst. Hon lämnande sin adress, åkte hem och fortsatte att ringa. Och så kom till sist den nattliga telefonsignalen!

-Guerrilla Girls budskap var konstnärligt och mitt i prick. Deras mod, humor och fantasi fascinerade mig, säger Ewy Palm De gjorde vad vi inte vågat. Tog sista steget. Gick ut med namn på museer, institutioner, kritiker ja, hela systemet. Allt vad kvinnliga konstnärer hade uppnått under 70-talet höll på att gå förlorat under 80-talets backlash. Både här i Europa och i USA. Guerilla Girls var en chans till inspiration och förnyelse.

I november 1990 kom chansen till Sverige. Då klev två av New Yorks maskerade Guerillor ur taxin och stegade, under intensiv massmedial bevakning, in för att öppna Kulturhusets utställning med ett tjugotal av Guerrilla Girls affischer.

Hörsalen var knökfull vid kvällens estradsamtal med Guerrilla Girls. Gamla, unga och blivande kvinnokämpar, döttrar och mödrar, bildkonstnärer, filmare, skribenter alla hade mött upp. Nina Lekander konstaterade i Expressen att ”En så stor, brokig och stridslysten samling kvinnor var det länge sedan man såg i Stockholm”.

Ja, kanske inte på tio år. För så lång tid hade det gått sedan utställningen Vi arbetar för livet öppnades på Liljevalchs. Guerrilla Girls var inbjudna för att fira 10-års jubileumet. Bakom arrangemanget stod några av kvinnorna som slitit med Vi arbetar för livet. Nu kallade sig konstnärerna Palm Girls och signerade i nedre högra hörnet sina affischer med en palm. – Hommage à Ewy ! 

Guerrilla Girls affischerna visades i sju svenska städer och samtliga huvudstäder i Norden.

På Island behölls affischerna hos den chockerade tullen tills en man med makt slog näven i bordet kvällen före vernissagen. Utställningen fick riggas upp på natten. I Danmark skålades det i champagne på ärevördiga Glyptoteket, när den kvinnliga kulturministern invigde.

För Palm kom det att bli fler resor till New York och Guerrilla Girls. Sedan packade hon ner allt material, pressklipp och affischer i tre stora lådor. Avsändare – Ewy Palm och Palm Girls. Adressat – Kvinnohistoriskt arkiv i Göteborg.

Men innanför dörren till hennes ateljé, där vi under många timmar sitter och pratar, hänger fortfarande en Guerrilla Girls-affisch. På väggarna är tänkvärda och upproriska ord skrivna eller fastnitade. Bokhyllorna är proppade med böcker och svällande pärmar med bildidéer. Skisser och pågående arbeten står på staffliet och vid väggen.

Ewy Palm är en entusiastisk och drastisk berättare. Men hon är också en kvinna mån om sin integritet. Tvekar länge innan hon låter sig intervjuas. Och som målare är hon oftast sparsmakad. Det är som aktivist, i det pedagogiska arbetet och de offentliga utsmyckningarna hon riktigt har tagit ut svängarna. Till Huddinge Sjukhus har hon gjort bl a muralmålningar i bildserien Poesi måste göras av alla. Och barnbarnen, döpta i S:ta Birgittakyrkan i Stockholm, kan skryta med att farmor har huggit dopfunten.

Hon växte upp i Örebro. Gick reallinjen på flickläroverket. Tyckte att gymnasiet var ”sällsynt tråkigt”. Och började ganska direkt på Konstfack. Konst och kultur var självklart i familjen och vägen till konstnärskap kort. Teaterintresset, som fanns sedan barnsben, ledde till att hon i början av 70-talet läste in en fil. kand i teater- och filmvetenskap. Skrev om Rönne, Danmarks minsta teater, belägen på Bornholm. Tillsammans med andra konstnärer tillbringade hon här många somrar. I ateljén hänger ett finstämt blyertsporträtt på Vera Nilsson. De möttes på Bornholm.

-Vera och jag brukade sitta och teckna långt in på natten, minns Ewy Palm. I en vit gungstol satt författaren Tage Aurell och berättade om sitt fantastiska liv. Både han och Vera hade varit i Paris före första världskriget och båda var goda berättare. Jag väntade mitt andra barn och skulle upp på morgnarna. Men så fort jag släppte pennan, fick jag en knuff från Vera, teckna! Jag saknar hur hon kunde ringa på kvällen och inte börja med ett konventionellt hej, utan ”Vad använder du för förtunningsmedel ?”

Mitt första möte med Ewy Palm ägde rum i Stockholm 1977, vid den stora Kvinnokulturfestivalen i Gamla Riksdagshuset, 21 – 23 oktober. Föreningen Kvinnokultur, hade bildats två år tidigare på initiativ av Louise Waldén och Suzanne Osten. Föreningen var i den fattiga och kämpande kvinnorörelsen unik, uppbyggd som den var kring en grundplåt av skänkta royalties från kvinnoskivor som Sånger om Kvinnor och Män, Tjejclown, Jösses flickor, Röda Bönor. Bära eller brista nu satsades pengarna på en tredagarsfestival med sång, musik, teater, prosa, poesi, foto, skulptur, vävnader, måleri och grafik. I denna det utvidgade kulturbegreppets genombrottstid skulle festivalen visa samband mellan ”kvinnokulturen, kvinnokampen och den politiska kampen” Föreningen Kvinnokultur hade som målsättning att ”skapa sanna kvinnobilder” samt ”knyta an till de värdefulla inslagen i kvinnokulturen förr och nu”. Tija Torpe var festivalgeneral, själv var jag föreningens ordförande och Veronica Nygren, ansvarig för bildgruppen, tecknade kvinnokransen som blev festivalens symbol. En krans flätad av blommor och blader, nappar, penslar och tamponger.

Kvinnokulturfestivalen, varade i dagarna tre. Närmare 5 000 kvinnor och män tog del av publiksuccén. Idéer och människor möttes. Festivalen blev upptakt till mängder av nya aktiviteter bl. a startades fristående Kvinnokulturföreningar runt om i landet.

Men konstutställning hade det aldrig blivit, om inte Veronica Nygren stående mitt på Riksdagshusets scen plötsligt utbrustit; Vi, konstnärer ska inte bara dekorera scener och andras verk. Vi ska visa våra egna! Så kom det sig att 100 kvinnliga konstnärer från hela landet mobiliserades och ställdes ut på rekordtid. Ewy Palm blev länken till konstnärer som Vera Nilsson och Siri Derkert.

Från dessa dagar minns jag Ewy som en kvinna med drag i steget och en stor schal virad om halsen. Hon stod mitt i livet. Och mitt på Riksdagshusets stenfasad placerade hon också en banderoll i papier-maché. Plötsligt svävade över riksdagens smala port, likt ett änglabokmärke, en knallskär kvinna med tunga bröst. -Jag hade gett mig sjutton på att vi skulle få upp den, säger hon när vi nu studerar fasaden på omslaget till skivan från Kvinnokulturfestivalen. Vaktmästarna sa ni spikar väl inte i väggarna, flickor? Nej, svarade vi och stod med hammarn bakom ryggen och fickorna fulla med spik.

-Kvinnokulturfestivalen var en stor sensation för mig. Det var där jag kom ut och fick ett förhållande till kvinnorörelsen. Vad det skulle leda till visste jag inte. Men jag var öppen för påverkan.

Året efter gör Ewy Palm ett av sina två kanske mest personligt-politiska verk Lady Chatterly d.y lämnar D H Lawrence. I den lätt surrealistiska målningen störtar ladyn med naken underkropp ur sängen. Ihopkrupen som ett foster i en blå grotta ligger den likbleke älskaren, övergiven i dubbelbäddens kyla. Medan ladyn men en naturkrafts styrka sträcker ut i det sinnligt röda. Huvudet och överkroppen har förvandlats till en lejoninna!

I sin dagboksliknande katalogtext berättar de hur Lotta bär sin stora mage och Ewy bär på inköpspåsar med färger och penslar. Och hur de i hink efter hink blandar ultramarint färgpulver med bindmedel och vatten. Den blå färgen ska binda samman rummets olika element och stilar. ”Medan vi kryper på golvet, pratar vi om de kvinnliga konstnärer vi gör bilder av.” Om Hagermans Sofonisba Anguissola, Rosalba Carriera, Artemesia Gentileschi och Palms modernister. När Lotta den 21 juli målar Maria Sibylla Merian, står Ewy högst upp på en stege och målar Natalia Goncharova som kommer incyklande på en teaterscen. Bredvid gör Alexandra Ekster entre i teaterkostym och Sonia Delaunay kliver ur den bil hon dekorerat med abstrakta mönster.

”Här handlar det om att visa kvinnors lidelse”, förklarade Ewy Palm i en intervju från tiden ”Här finns inga måttliga, inga ljumma och lagom.” Och passionerat målar hon också Sigrid Hjertén och Frida Kahlo. De bortglömda konstnärerna skrevs in nutidshistorien sammanflätade med de berättande konstnärernas egna liv.

Mitt i rummet på en sockel ställdes en blåmålad träfigur, konstruerad utifrån ett staffli. Ena benet var lyft som till en spark. Skulpturen skulle först vara hindrad av vardagens plikter, hinder och kritik. Men sista natten befriades hon från bojor och kläder. Sparken blev till ett frigörande steg bort från patriarkat och stafflimåleri. Trämänniskan fick stå som symbol för att 1980-talets kvinnliga konstnär klev fram.

-Jag kom från en manlig konstnärsvärld. Var uppflaskad med manliga förebilder, förklarar Ewy Palm. Nu gick vi gick ut och sa, här står vi. Det här kan vi. Det hade inte gjorts förr. Utställningen gav en kick. Vi arbetade som i ett rus.

”Stark blir man väl först när man känner att det finns förväntningar på en.” Det sa hon då i en intervju. Nu berättar hon om när hon började föreläsa om kvinnliga konstnärer.

-Självsäkert visade jag bilder och pratade. Medan jag tänkte är det verkligen jag som gör det här. Det var som om någon lyfte upp och satte mig i en annan roll. Och jag bara fortsatte.

Lika outtröttligt fortsatte också hennes upptäcktslusta. Den ledde till att två historiska kvinnoutställningar snabbt visades i Stockholm.

-Jag gick på en gata i Rom och fick syn på en banderoll. Där stod något om feminista och folk gick uppför en bred trappa. Jag undrade vad det var och gick in. Det var utställningen Andra hälften av avantgardet 1910 – 40. Jag blev helt betagen. Reste hem och kontaktade Beate Sydhoff på Kulturhuset.

I februari 1981 öppnades utställningen i Stockholm. Där visades bl. a verk av Gabriele Munther, Leonora Carrington, Georgia O´Keeffe. I ett raskt skrivet katalogtillägg av Anna Lena Lindberg och Barbro Werkmäster presenterades de svenska avantgardisterna Siri Derkert, Sigrid Hjertén, Tora Vega Holmström och Vera Nilsson

-Jag åt henne levande. Frukost, middag och kväll. Det är Ewy Palms beskrivning av sin första stora upplevelse av Frida Kahlos konst.

I Vi arbetar för livet-utställningen gestaltar hon Kahlos liv och verk. I bildens fond återgav hon självporträttet Rötter, 1943, där Frida i röd klänning vilar på den spruckna jorden. Gröna kraftiga rötter slingrar sig ur hennes kropp. Snett framför målade hon den sittande Kahlos rygg. Och i förgrunden på ömse sidor sitter två betraktande gestalter.

Frida målade alltid sig själv. Jag satte henne i rullstolen för så avbildades hon sällan. Hon framställdes jämt så käckt.

Men Ewy var inte mätt på Frida. Från Tyskland beställde hon en ny bok.

-I boken hade någon lagt ett brev. Där stod om en Kahlo-utställning som turnerade i Europa. Intresserade kunde höra av sig.

Återigen ringde Ewy till Sydhoff. Och i november 1982 drabbade och lyckliggjorde Frida Kahlo Sverige.

-Ibland har jag drag av äventyrare i mig, säger Ewy inte utan viss stolthet. När ungarna blir större, väller det plötsligt fram vem man är. Om man umgås med sig själv, så blir man nästan omedvetet medveten om vad man känner och vem man är.

Teater- och äventyrslusten drev henne i början på 1980-talet till Paris, Théâtre du Soleil och Ariane Mnouchkine Det var kompaniets Molière-film hon tände på.

-Jag bestämde mig bara för att åka dit. Du måste skriva först sa folk. Men jag bara åkte. Théâtre du Soleil arbetade i en nedlagd krutfabrik i en skog utanför Paris. Då var det förfallet och avsides. Gräset var högt. Hästar gick och betade. Och där stod jag! Ingen väntade ju mig. En person kom ut ur något som liknade ett växthus. Jag sa att jag sökte Ariane Mnouchkine. När hon kom, frågade jag om jag fick teckna när de repeterade. Ingen fick egentligen komma dit. Hon blev väl så överrumplad över att någon kommit på iden, skrattar Ewy. Ingen i hela Paris skulle ha drömt om det. Men jag visste inte hur omöjligt det var för besökare.

-Ja, svarade hon. Men kom igen i oktober. Just nu är vi i en så känslig period. Jag åkte hem. Efter en månad gick jag genom den höstlika skogen igen och sa bara, nu är jag här.

-Vi gick i in i det gamla köket. Alla tog sin kaffekopp. Ariane Mnouchkine gick igenom dagens program och presenterade mig. Talade om var jag kunde hämta kläder för morgonens träning. Jag sa att jag tecknade hellre än tränade. Ok, svarade hon. De repeterade Richard den III. Under några veckor gick jag dit i mörkret om morgnarna. Sedan satt jag och tecknade med färgkrita hela dagarna.

-Det var en underbar upplevelse. Ariane Mnouchkine är den mest fascinerande kvinna jag mött. Jag bär med mig sådana här upplevelser. Jag tecknade också Pina Bausch. Var intresserad av de som var nyskapande. De som ändrar världen. Flyttar pinnarna dit där de ska vara. Jag satsade på det som var min åtrå. Man kan ju fråga sig varifrån jag fick mitt mod.

En kritteckning hänger i ateljén, resten såldes på Nationalgalleriet i Stockholm. Under närmare 20 år var Ewy Palm en av konstnärerna som driver galleriet. Och i serien Poesi måste göras av alla på Huddinge sjukhus ingår en målning utifrån Théâtre du Soleil.