Om Ewy

”Hallo, this is Guerrilla Girls”, sa en släpig röst när Ewy Palm lyfte telefonluren. Signalen, som väckte henne mitt i natten, skulle snart också få upp mängder av svenska kvinnor och konstnärer och sätta igång rader av spektakulära och provokativa feministiska aktioner i början av 1990-talet. 

Men den nattliga signalen hade föregåtts av ett långt, ihärdigt och dagligt detektivarbete. Allt började med att president Mandela och konstnären Ewy Palm våren 1990 samtidigt besökte New York. En dag gick plötsligt bussarna i skytteltrafik till Harlem. Mandela skulle till baptistkyrkan. Palm passade på att ta sig till konstmuseet. Hon skymtade presidentens ryggtavla, men knockades fullständigt av en affischtavla!

-Där var svaret på hela mitt vuxenliv, utbrister Ewy Palm, att jag inte svimmade på fläcken är mig en gåta.

Ewy Palm är konstnär med en mer än tjugoårig lärargärning bakom sig på ”Grundis” och Konstfack i Stockholm. Hon är initiativtagare till tre viktiga kvinnoutställningar på Kulturhuset i Stockholm: Andra hälften av avantgardet 1910 – 40, 1981, Frida Kahlo och Tina Modotti, 1982 samt Guerrilla Girls, 1990. Och en av konstnärerna bakom Vi arbetar för livet, 1980 samt rader av andra kvinnoaktioner. Hon är också en optimistisk aktivist och långdistansare med snille för pedagogik och smak för äventyr!

”Fördelarna med att vara kvinnlig konstnär:” så löd budskapet på affischtavlan som golvade henne i Harlem. Fördelarna beskrevs i korta drag som att kvinnor kan arbeta utan pressen av att ha framgång, finna tillflykt i fyra frilansjobb, välja mellan karriär och moderskap och kanske slå igenom vid fyllda 80! Affischen var signerad Guerrilla Girls, konstvärldens samvete!

-Jag bestämde mig, berättar Ewy Palm, död eller levande, så skulle jag finna de som stod bakom detta! Och hon började leta. Gick gata upp och ner, ut och in i gallerier med en enda tanke i huvudet, ”jag måste hitta Guerrilla Girls”.

Den allra första gången Guerrilla Girls slog till var en vårnatt 1985. Om morgonen var nedre Manhattan fullklistrad av affischer. Texten löd ”Vad har dessa konstnärer gemensamt ?” Under 42 uppradade kända manliga konstnärsnamn fanns svaret: ”De tillåter alla att deras verk visas på gallerier som inte visar mer än 10% kvinnor eller inga alls.” Aktivistgruppen hade bildats något år tidigare som en reaktion mot att Moderna Museet i New York celebrerade sin återinvigning med en stor internationell utställning av samtidskonst. Av de 169 inbjudna var endast 19 kvinnor!

Snabba aktioner, snärtiga affischer, tuff statistik och anonymitet blev Guerrilla Girls signum.

De vände sig emot rasism och sexism. Och slog effektivt hål på myten att verklig talang självklart leder till framgång. Alltid dolda bakom gorillamasker, ibland iförda nätstrumpor, kortkort och sylvassa klackar skakade plötsligt Guerrilla Girls konstscenen.

Anonymiteten, nödvändig för att skydda det egna konstnärskapet mot repressalier, fungerade så effektivt att Ewy Palms sökande förblev resultatlöst. Hon lämnande sin adress, åkte hem och fortsatte att ringa. Och så kom till sist den nattliga telefonsignalen!

-Guerrilla Girls budskap var konstnärligt och mitt i prick. Deras mod, humor och fantasi fascinerade mig, säger Ewy Palm De gjorde vad vi inte vågat. Tog sista steget. Gick ut med namn på museer, institutioner, kritiker ja, hela systemet. Allt vad kvinnliga konstnärer hade uppnått under 70-talet höll på att gå förlorat under 80-talets backlash. Både här i Europa och i USA. Guerilla Girls var en chans till inspiration och förnyelse.

I november 1990 kom chansen till Sverige. Då klev två av New Yorks maskerade Guerillor ur taxin och stegade, under intensiv massmedial bevakning, in för att öppna Kulturhusets utställning med ett tjugotal av Guerrilla Girls affischer.

Hörsalen var knökfull vid kvällens estradsamtal med Guerrilla Girls. Gamla, unga och blivande kvinnokämpar, döttrar och mödrar, bildkonstnärer, filmare, skribenter alla hade mött upp. Nina Lekander konstaterade i Expressen att ”En så stor, brokig och stridslysten samling kvinnor var det länge sedan man såg i Stockholm”.

Ja, kanske inte på tio år. För så lång tid hade det gått sedan utställningen Vi arbetar för livet öppnades på Liljevalchs. Guerrilla Girls var inbjudna för att fira 10-års jubileumet. Bakom arrangemanget stod några av kvinnorna som slitit med Vi arbetar för livet. Nu kallade sig konstnärerna Palm Girls och signerade i nedre högra hörnet sina affischer med en palm. – Hommage à Ewy ! 

Guerrilla Girls affischerna visades i sju svenska städer och samtliga huvudstäder i Norden.

På Island behölls affischerna hos den chockerade tullen tills en man med makt slog näven i bordet kvällen före vernissagen. Utställningen fick riggas upp på natten. I Danmark skålades det i champagne på ärevördiga Glyptoteket, när den kvinnliga kulturministern invigde.

För Palm kom det att bli fler resor till New York och Guerrilla Girls. Sedan packade hon ner allt material, pressklipp och affischer i tre stora lådor. Avsändare – Ewy Palm och Palm Girls. Adressat – Kvinnohistoriskt arkiv i Göteborg.

Men innanför dörren till hennes ateljé, där vi under många timmar sitter och pratar, hänger fortfarande en Guerrilla Girls-affisch. På väggarna är tänkvärda och upproriska ord skrivna eller fastnitade. Bokhyllorna är proppade med böcker och svällande pärmar med bildidéer. Skisser och pågående arbeten står på staffliet och vid väggen.

Ewy Palm är en entusiastisk och drastisk berättare. Men hon är också en kvinna mån om sin integritet. Tvekar länge innan hon låter sig intervjuas. Och som målare är hon oftast sparsmakad. Det är som aktivist, i det pedagogiska arbetet och de offentliga utsmyckningarna hon riktigt har tagit ut svängarna. Till Huddinge Sjukhus har hon gjort bl a muralmålningar i bildserien Poesi måste göras av alla. Och barnbarnen, döpta i S:ta Birgittakyrkan i Stockholm, kan skryta med att farmor har huggit dopfunten.

Hon växte upp i Örebro. Gick reallinjen på flickläroverket. Tyckte att gymnasiet var ”sällsynt tråkigt”. Och började ganska direkt på Konstfack. Konst och kultur var självklart i familjen och vägen till konstnärskap kort. Teaterintresset, som fanns sedan barnsben, ledde till att hon i början av 70-talet läste in en fil. kand i teater- och filmvetenskap. Skrev om Rönne, Danmarks minsta teater, belägen på Bornholm. Tillsammans med andra konstnärer tillbringade hon här många somrar. I ateljén hänger ett finstämt blyertsporträtt på Vera Nilsson. De möttes på Bornholm.

-Vera och jag brukade sitta och teckna långt in på natten, minns Ewy Palm. I en vit gungstol satt författaren Tage Aurell och berättade om sitt fantastiska liv. Både han och Vera hade varit i Paris före första världskriget och båda var goda berättare. Jag väntade mitt andra barn och skulle upp på morgnarna. Men så fort jag släppte pennan, fick jag en knuff från Vera, teckna! Jag saknar hur hon kunde ringa på kvällen och inte börja med ett konventionellt hej, utan ”Vad använder du för förtunningsmedel ?”

Mitt första möte med Ewy Palm ägde rum i Stockholm 1977, vid den stora Kvinnokulturfestivalen i Gamla Riksdagshuset, 21 – 23 oktober. Föreningen Kvinnokultur, hade bildats två år tidigare på initiativ av Louise Waldén och Suzanne Osten. Föreningen var i den fattiga och kämpande kvinnorörelsen unik, uppbyggd som den var kring en grundplåt av skänkta royalties från kvinnoskivor som Sånger om Kvinnor och Män, Tjejclown, Jösses flickor, Röda Bönor. Bära eller brista nu satsades pengarna på en tredagarsfestival med sång, musik, teater, prosa, poesi, foto, skulptur, vävnader, måleri och grafik. I denna det utvidgade kulturbegreppets genombrottstid skulle festivalen visa samband mellan ”kvinnokulturen, kvinnokampen och den politiska kampen” Föreningen Kvinnokultur hade som målsättning att ”skapa sanna kvinnobilder” samt ”knyta an till de värdefulla inslagen i kvinnokulturen förr och nu”. Tija Torpe var festivalgeneral, själv var jag föreningens ordförande och Veronica Nygren, ansvarig för bildgruppen, tecknade kvinnokransen som blev festivalens symbol. En krans flätad av blommor och blader, nappar, penslar och tamponger.

Kvinnokulturfestivalen, varade i dagarna tre. Närmare 5 000 kvinnor och män tog del av publiksuccén. Idéer och människor möttes. Festivalen blev upptakt till mängder av nya aktiviteter bl. a startades fristående Kvinnokulturföreningar runt om i landet.

Men konstutställning hade det aldrig blivit, om inte Veronica Nygren stående mitt på Riksdagshusets scen plötsligt utbrustit; Vi, konstnärer ska inte bara dekorera scener och andras verk. Vi ska visa våra egna! Så kom det sig att 100 kvinnliga konstnärer från hela landet mobiliserades och ställdes ut på rekordtid. Ewy Palm blev länken till konstnärer som Vera Nilsson och Siri Derkert.

Från dessa dagar minns jag Ewy som en kvinna med drag i steget och en stor schal virad om halsen. Hon stod mitt i livet. Och mitt på Riksdagshusets stenfasad placerade hon också en banderoll i papier-maché. Plötsligt svävade över riksdagens smala port, likt ett änglabokmärke, en knallskär kvinna med tunga bröst. -Jag hade gett mig sjutton på att vi skulle få upp den, säger hon när vi nu studerar fasaden på omslaget till skivan från Kvinnokulturfestivalen. Vaktmästarna sa ni spikar väl inte i väggarna, flickor? Nej, svarade vi och stod med hammarn bakom ryggen och fickorna fulla med spik.

-Kvinnokulturfestivalen var en stor sensation för mig. Det var där jag kom ut och fick ett förhållande till kvinnorörelsen. Vad det skulle leda till visste jag inte. Men jag var öppen för påverkan.

Året efter gör Ewy Palm ett av sina två kanske mest personligt-politiska verk Lady Chatterly d.y lämnar D H Lawrence. I den lätt surrealistiska målningen störtar ladyn med naken underkropp ur sängen. Ihopkrupen som ett foster i en blå grotta ligger den likbleke älskaren, övergiven i dubbelbäddens kyla. Medan ladyn men en naturkrafts styrka sträcker ut i det sinnligt röda. Huvudet och överkroppen har förvandlats till en lejoninna!

Plötsligt minns jag hennes ord om mötet med Guerrilla Girls. ”Det var svaret på ett tonläge som fanns inom mig.” Och djurhuvudena är påfallande lika – lejonets och Guerrillas!

Utställningen Inte Skagen 1993 gjorde hon som en reaktion mot den manligt heroiserande bilden av målaren P.S Kröyer. Han gifte sig med Marie, den vackraste och mest begåvade flickan i Köpenhamn. Och tryckte ner henne. Det framgår av självporträtten att hon blir alltmer deprimerad, säger Ewy Palm indignerat. Men i makens måleri promenerar Marie Kröyer förnöjt arm i arm med konstnären Anna Ancher vid Skagens blåtonade strand. När hon inte blickar ut över havet vid mannens eller hundens sida.

-Jag ställde Marie i ett badrum, med en hund vid fötterna. Målningen var i abstrakta former och milda Skagen toner. Den var en protest mot Kröyer. Jag döpte den till Utsikt från ett badrum!

Båda målningarna, liksom alla andra av Palms verk som inte sålts, har stulits vid inbrott. Vinden länsades. Kvar mitt på golvet, låg endast tre prydligt ihopvikta klänningar sydda av mässhaketyg. En vit, en röd och en svart.

Kvinnokulturfestivalens tredagarsutställning inspirerade till Vi arbetar för livet,1980. Nu, 25 år senare blir det tydligt att kvinnornas minnen är som trädda på en tråd av barn. Under de fem år som 30 kvinnor arbetade med utställningen föddes eller skapades 14 barn.

I utställningen samarbetade konstnärerna kring rum med olika teman. Skandal i konsthistorien, döpte Lotta Hagerman och Ewy Palm sitt rum till. Titeln föddes som ett upprört utrop vid Barbro Werkmästers köksbord, när de förstod vidden av de kvinnliga konstnärers frånvaro i konsthistoria och undervisning.

1970-talets ständiga och maliciösa fråga löd: Varför finns det ingen kvinnlig Rembrandt? I stora väggmålningar på papp målade de nu svaret. Återupptäckte, undanskuffade kvinnliga konstnärer från medeltiden och framåt!

I sin dagboksliknande katalogtext berättar de hur Lotta bär sin stora mage och Ewy bär på inköpspåsar med färger och penslar. Och hur de i hink efter hink blandar ultramarint färgpulver med bindmedel och vatten. Den blå färgen ska binda samman rummets olika element och stilar. ”Medan vi kryper på golvet, pratar vi om de kvinnliga konstnärer vi gör bilder av.” Om Hagermans Sofonisba Anguissola, Rosalba Carriera, Artemesia Gentileschi och Palms modernister. När Lotta den 21 juli målar Maria Sibylla Merian, står Ewy högst upp på en stege och målar Natalia Goncharova som kommer incyklande på en teaterscen. Bredvid gör Alexandra Ekster entre i teaterkostym och Sonia Delaunay kliver ur den bil hon dekorerat med abstrakta mönster.

”Här handlar det om att visa kvinnors lidelse”, förklarade Ewy Palm i en intervju från tiden ”Här finns inga måttliga, inga ljumma och lagom.” Och passionerat målar hon också Sigrid Hjertén och Frida Kahlo. De bortglömda konstnärerna skrevs in nutidshistorien sammanflätade med de berättande konstnärernas egna liv.

Mitt i rummet på en sockel ställdes en blåmålad träfigur, konstruerad utifrån ett staffli. Ena benet var lyft som till en spark. Skulpturen skulle först vara hindrad av vardagens plikter, hinder och kritik. Men sista natten befriades hon från bojor och kläder. Sparken blev till ett frigörande steg bort från patriarkat och stafflimåleri. Trämänniskan fick stå som symbol för att 1980-talets kvinnliga konstnär klev fram.

-Jag kom från en manlig konstnärsvärld. Var uppflaskad med manliga förebilder, förklarar Ewy Palm. Nu gick vi gick ut och sa, här står vi. Det här kan vi. Det hade inte gjorts förr. Utställningen gav en kick. Vi arbetade som i ett rus.

”Stark blir man väl först när man känner att det finns förväntningar på en.” Det sa hon då i en intervju. Nu berättar hon om när hon började föreläsa om kvinnliga konstnärer.

-Självsäkert visade jag bilder och pratade. Medan jag tänkte är det verkligen jag som gör det här. Det var som om någon lyfte upp och satte mig i en annan roll. Och jag bara fortsatte.

Lika outtröttligt fortsatte också hennes upptäcktslusta. Den ledde till att två historiska kvinnoutställningar snabbt visades i Stockholm.

-Jag gick på en gata i Rom och fick syn på en banderoll. Där stod något om feminista och folk gick uppför en bred trappa. Jag undrade vad det var och gick in. Det var utställningen Andra hälften av avantgardet 1910 – 40. Jag blev helt betagen. Reste hem och kontaktade Beate Sydhoff på Kulturhuset.

I februari 1981 öppnades utställningen i Stockholm. Där visades bl. a verk av Gabriele Munther, Leonora Carrington, Georgia O´Keeffe. I ett raskt skrivet katalogtillägg av Anna Lena Lindberg och Barbro Werkmäster presenterades de svenska avantgardisterna Siri Derkert, Sigrid Hjertén, Tora Vega Holmström och Vera Nilsson

-Jag åt henne levande. Frukost, middag och kväll. Det är Ewy Palms beskrivning av sin första stora upplevelse av Frida Kahlos konst.

I Vi arbetar för livet-utställningen gestaltar hon Kahlos liv och verk. I bildens fond återgav hon självporträttet Rötter, 1943, där Frida i röd klänning vilar på den spruckna jorden. Gröna kraftiga rötter slingrar sig ur hennes kropp. Snett framför målade hon den sittande Kahlos rygg. Och i förgrunden på ömse sidor sitter två betraktande gestalter.

Frida målade alltid sig själv. Jag satte henne i rullstolen för så avbildades hon sällan. Hon framställdes jämt så käckt.

Men Ewy var inte mätt på Frida. Från Tyskland beställde hon en ny bok.

-I boken hade någon lagt ett brev. Där stod om en Kahlo-utställning som turnerade i Europa. Intresserade kunde höra av sig.

Återigen ringde Ewy till Sydhoff. Och i november 1982 drabbade och lyckliggjorde Frida Kahlo Sverige.

-Ibland har jag drag av äventyrare i mig, säger Ewy inte utan viss stolthet. När ungarna blir större, väller det plötsligt fram vem man är. Om man umgås med sig själv, så blir man nästan omedvetet medveten om vad man känner och vem man är.

Teater- och äventyrslusten drev henne i början på 1980-talet till Paris, Théâtre du Soleil och Ariane Mnouchkine Det var kompaniets Molière-film hon tände på.

-Jag bestämde mig bara för att åka dit. Du måste skriva först sa folk. Men jag bara åkte. Théâtre du Soleil arbetade i en nedlagd krutfabrik i en skog utanför Paris. Då var det förfallet och avsides. Gräset var högt. Hästar gick och betade. Och där stod jag! Ingen väntade ju mig. En person kom ut ur något som liknade ett växthus. Jag sa att jag sökte Ariane Mnouchkine. När hon kom, frågade jag om jag fick teckna när de repeterade. Ingen fick egentligen komma dit. Hon blev väl så överrumplad över att någon kommit på iden, skrattar Ewy. Ingen i hela Paris skulle ha drömt om det. Men jag visste inte hur omöjligt det var för besökare.

-Ja, svarade hon. Men kom igen i oktober. Just nu är vi i en så känslig period. Jag åkte hem. Efter en månad gick jag genom den höstlika skogen igen och sa bara, nu är jag här.

-Vi gick i in i det gamla köket. Alla tog sin kaffekopp. Ariane Mnouchkine gick igenom dagens program och presenterade mig. Talade om var jag kunde hämta kläder för morgonens träning. Jag sa att jag tecknade hellre än tränade. Ok, svarade hon. De repeterade Richard den III. Under några veckor gick jag dit i mörkret om morgnarna. Sedan satt jag och tecknade med färgkrita hela dagarna.

-Det var en underbar upplevelse. Ariane Mnouchkine är den mest fascinerande kvinna jag mött. Jag bär med mig sådana här upplevelser. Jag tecknade också Pina Bausch. Var intresserad av de som var nyskapande. De som ändrar världen. Flyttar pinnarna dit där de ska vara. Jag satsade på det som var min åtrå. Man kan ju fråga sig varifrån jag fick mitt mod.

En kritteckning hänger i ateljén, resten såldes på Nationalgalleriet i Stockholm. Under närmare 20 år var Ewy Palm en av konstnärerna som driver galleriet. Och i serien Poesi måste göras av alla på Huddinge sjukhus ingår en målning utifrån Théâtre du Soleil.

Men Théâtre du Soleil gav också inspiration till arbetet på Konstfack. I 20 år undervisade Ewy Palm i måleri men införde tekniker som video, film, foto. Breddade konstbegreppet med teater och dans och samarbetade med andra skolor.

-I den stora trappan spelade vi upp Bastubadet av Majakovskij. Eleverna agerade hela tiden frontalt. Det hade jag lärt av Mnouchkine. Vi samarbetade med Konsthögskolan och Musikhögskolan. Från Operan kom en stor bil med säckar av kläder. Orkestern spelade och i slutet sprutade clownerna vatten ur brandslangar så att det rann ner på den stackras snälla publiken. Det var så roligt, att få släppa loss. I efterhand har jag tänkt hur kunde jag komma på en sådan vansinnig ide.

-Jag hade inte vett att anpassa mig. Ofta släpar sig lärare till konstskolor på morgonen och hem på kvällen. Men ingenting händer! Jag hade ett högst egoistiskt sätt att undervisa. Jag vill inte ha tråkigt! Ingen hade sagt vad jag skulle göra. Så jag gjorde vad jag ville. Och ingen nekade mig, för ingen visste vad det innebar! Jag var bara någon som fanns och som gjorde,

Men eleverna upptäckte snart vad hon gjorde. Det var dock på Grundis, Grundskolan för konstnärlig utbildning, som den pedagogiska karriären började.

-Grundis var så oskuldsfullt och enormt anarkistiskt, säger hon kärleksfullt. Här fanns det alldeles nyaste nya. En kväll när vi satt på café kom några elever från Konstfack och undrade om jag hade lust att göra något med dem.

-Ibland tänker jag på friheten som fanns mellan äldre och yngre, säger hon och erinrar sig en elevs verk där tunna papper med bokstäver skulle fästas på fönstren. Mitt i natten stod vi uttröttade och höll i varsin pappersände och tjöt av skratt. Det är ett kraftgivande minne.

Herregud, det slog gnistor om henne och så var hon ämneskunnig, säger en kollega från Grundis. Och de gamla eleverna talar om den intensiva närvaron och det personliga engagemanget. Projekten slutfördes alltid. Hon var fena på bidragsansökningar. Gav aldrig känslan av att hon ville vara någon annanstans. Inspirerande, men inte kontrollerande. Man fick utvecklas i fred.

Det tycks mig som om något av essensen i hennes pedagogik – solidarisk, okonventionell, här-och-nu – bäst stiger fram genom tre berättelser ur verkligheten. Ewy hade lätt att lära som liten. I folkskolan skrev hon svaren till de svåra frågorna på stora lappar när hon var klar.

-Det är så varmt, sa de elaka ungarna, berättar hon fnissande. Fröken får vi öppna dörren. Utanför stod jag med mina lappar. Självklart skulle jag hjälpa mina kompisar!

En sen kväll grät barnbarnet sömnlöst över livets opåverkbara villkor.

-Gå upp och klä på dig, sa jag till slut. Vi går ut och köper godis. Ungen klev upp, klädde sig, torkade tårarna. Halv elva stod vi i närbutiken. Lugnt och stilla funderade och valde hon. Hennes blick sa, kan man göra så här. Ja visst kan man det! Ingen lösning fanns på grundproblemet. Men livet innehåller andra valmöjligheter.

-En vän ville återuppta konsten och undrade bekymrat var och hur ska jag börja. Vi passerade just en vägg med en massa gropar i. Börja här sa jag och pekade på en grop. Man föreställer sig något färdigt. Men du börjar alltid från ingenstans. Sedan blir det till något.

Råd vill hon egentligen inte ge. Men tror hon att det idag är tuffare att vara kvinna och konstnär?

-Förr höll konstnären sig till målarfärg eller skulpterade. Författaren skrev böcker. Och musikern gick på musikakademien. Det var kulturen. Idag finns inte någon ordning, bara en underbar röra. Konstnärer jobbar med något skumt material någonstans eller uppträder i TV. Det finns så många uppdrag och uttryck. Jag vet inte om det är av godo eller av ondo. Om man är stark. Gått igenom en eklut och överlevt. Insett att livet inte är en dans på rosor, men vågat hoppa. Jo, då tror jag att det är en fantastisk tid!

-Är det något du ångrar, gjort fel eller inte hunnit göra?

-Det var tur att jag gjorde fel där och fel då och då och då. Annars hade jag inte varit där jag är, svarar Ewy Palm och tillägger. Jag har gjort tillräckligt, men tänker ändå göra lite till!

I ateljén på en rosatonad olja sitter en liten skiss. En kvinna står i ett blekgrönt badkar. Tvärs över skissen och kvinnan står textat – HAVET.

-Kvinnan är jag. Det är liksom hela livet, säger hon och pekar på skissen. Man står i badkaret. Men är inom sig i havet. Det är det jag är ute efter. Man är nästan färdig att sprängas av något som finns inuti. Man är havet. Vill ha hela havet. Liksom äga havet. Det är förstås en väldigt självsvåldig inställning till havet när man egentligen står i ett badkar.

Det måste vara denna hållning en kvinnlig elev avsåg med orden: Vi trodde inte något var omöjligt. Ewy sa aldrig att det var det!